Många har bildat sig en uppfattning om mig och i många fall en uppfattning som är helt fel. Jag tänkte ge mig ett försök på att ge er min uppfattning om mig själv. Sandra som fick mig att komma in på ämnet och Sandra du är fan härlig. Tycker om som fan att prata med dig om allt för det går verkligen att prata med dig om allt. Kram åt ditt håll.

Detta är även ett väldigt långt inlägg, så vill ni skippa den sammanfattade livshistorien så scrolla ner en bra bit. Men det är en 19 årig väg till den jag är idag. Må du ha en kul läsning.

Nå, här kommer en mans berättelse om sig själv. Rekommenderar inte känsliga läsare att läsa. För jag kommer svära, jag kommer vara ärlig, jag kommer vara mig själv - genom mina egna ögon.

Jag börjar från födseln, allt börjar någonstans och jag tänker inte gå in på var jag började exakt någonstans. För det är ett ögonblick jag verkligen inte vill ha någon vetskap om. Mina föräldrar ville inte göra något ultraljud, för min mor var helt säker på att jag skulle vara en Sara Göransson. I andra ord - en flicka. Dem hade så fel. Under mina första år så gick jag runt i tjejkläder till större delen. Mitt namn var inte mina föräldrars förtjänst, utan det var mina kusiner som kom fram till det (Henke, Anders och Ola som är en del år äldre än mig). Martin Krister Sebastian Göransson. Krister efter pappa min och Sebastian är något random namn som jag tycker väldigt mycket om.
Jag växte upp på en gård med en helvetiskt massa djur. Allt från katter till tjurar (2st!). Vi har haft grisar, vi har haft pärlhöns, vanliga höns, tuppar, golden retrievers, schäfer, ett stort jävla svin vid namn Benny som satte på morsans bubbla (bilen då) i avgasröret så det rann "manssaft" ur avgasröret. Jag delade vällingflaska med en get. Jag badade tillsammans med en get. Vi hade 17 katter som mest. Jag älskar djur och har antagligen min uppväxt att tacka för det. Nu är vi runt 4 års ålder.

Jag gick i flera olika dagis av någon konstig anledning. Nyckelpigan, det vid Hallasvängen, det vid gummit, dagmammor. I was all over the place. Träffade en ofantligt massa småbarn och umgicks med dem. Den värsta upplevelsen jag hade från dagisperioden är när jag och min dåvarande polare byggde in oss i stora mjuka klossar och skulle slå oss ut. Vi tänkte inte på (jag tänkte inte på) att en tjej hade byggt upp värsta kapplastav-staden på just den sidan där jag sparkade mig ut. Så hela hennes stad förstördes och dagismammorna skällde ut mig efter noter. Jag skyllde ifrån mig på allt möjligt, grät och var allmänt ledsen. För jag var ju ledsen för att jag hade förstört hennes jättestad. Kom dock undan med att bygga upp hela igen. Lucky me, för det var en svinstor kapplastav-stad.

Nu börjar förskolan, första bussturen till skolan. Jag kan minnas den som igår. Hoppade på och fick sitta tillsammans med min dåvarande granne över åkern Marina om jag inte minns helt fel. Marina du får gärna säga om det var du eller inte, om du minns det vill säga. I förskolan, lågstadiet på Skegrie Skola träffade jag Sebastian Löfstedt, Jimmy Ottosson, Johan, Marina, Sophie, Viktor, Oskar (vart fan tog han vägen?), Jesper och Hannes Mårtensson (måste träffa dem snart igen, var evigheter sen), Stina, Mette och ja. Där var en hel drös med människor. Jag saknar den tiden, det gjorde inte så mycket om man missade läxorna för man gjorde dem snabbt igen så man var ifatt. Lärarna var faktiskt svinbra, speciellt Lotta Forslund, tidernas bäste fröken. Hon och Kerstin Annell från Vannhög. Jag fick min första förälskelse på Skegrie Skola, i min dåvarande granne. Marina. Jepps, jag var nog den mest påhängsna lillla jäveln på hela jävla skolgården då. Fan vad hon måste ha tyckt jag var jobbig. (Ber verkligen om ursäkt för det Marina!)
Under min tid på Skegrie Skola så blev jag mobbad för att jag var överviktig, en jobbig tid men jag klarade mig ganska bra ifrån det. Haha, Roger och Niclas (eller om det var med K, skitsamma) minns era namn fortfarande. Dock förlåtit er. Livets gåta, älska, glömma och förlåta. Det var även när jag gick här som jag började intressera mig i sport, började spela fotboll i Skegrie BK, sämsta fotbollsspelaren någonsin - Martin Göransson. En träningsmatch, 2 minuter på plan resten vid sidan och dra gräs från gräsplanen. Japp, så dålig var jag. Efter ett bra tags spelande till och med. Varje träning var jag närvarande och en träningsmatch fick jag spela.
Jag började på simning och jag var grym på det. Simmade snabbast krål/crowl/krowl (stavning?) snabbast i hela gruppen. Dock när jag simmade bröstsim så var min gump under vattenytan hela tiden. Så jag var inte den mest snabba bröstsimmaren, uppenbarligen. Jag började på brottning, jag sög. Men jag klarade den där ståendes framåtvolten några gånger. Svinstolt, men i övrigt så sög jag på det också. Minns att jag tränade med Jimmy då, han var svinbra. Jag var i princip hans slagpåse. Men fan vad kul det var nu när man tänker tillbaka på det.

Handbollen är det jag har att tacka för att jag inte var/blev fetare. Min räddning. 5 år med handbollen gav mig kondition och vänner. Vänner som jag dock knappt pratar med. IFK Trelleborg Handboll spelade jag med, ifall någon inte visste eller undrade. Mittsexa, kant och vänsternia, men mestadels mittsexa och en emellanåt bra sådan. Mitt första mål, var där INGEN som la märke till. Kommer från högerkanten och smäller in den, träffar stolpen men bollen vrider sig runt den och in i mål. Jag blev svinglad. Så jävla glad och så märker ingen att det var mitt första mål. Genom handbollen fick jag träffa några av mina kommande klasskamrater, Robin, Viktor och Gogo. Vannhögsklassen var nog den sjukaste klass jag någonsin gått i. Helt ärligt, vi hade det galet roligt. Vad fan var det ni gjorde med Meglic en gång? Tejpade fast honom mot en stolpe i studiehallen? Så kom han springandes tillbaka gråtandes inför hela klassen. Jag log.
3 år med alla där, satans skoj. Bästa manliga läraren någonsin, Björn Falkland. Han fick mig att bli inspirerad till så sjukt många saker. En liten, bastant och jävligt bra kille. Han har haft ett stort inflytande på mig, han har i viss del gjort mig till den jag är. Styrketräningsintresserad, ärlighet, sättet jag lägger fram saker, sättet jag uppför och beter mig mot andra människor. Mycket är genom och tack vare honom. En av mina idoler.
Vi hade den bästa engelskafröknen någonsin, hon jag nämnde innan - Kerstin. Hon gav mig inte MVG förrän sista betygen i nian! Var så jävla envis och jag kämpade verkligen som ett djur! Antar det var det hon ville uppnå också. Ändå sen dess så har jag gått med meningen "Vill man, så kan man." i bakhuvudet. Just den meningen har fått mig genom så många saker. Allt från sjukt jobbiga arbeten i skolan till att få den där speciella tjejen att träffa en och verkligen visa henne att; "Här är jag!"

Som så många vet, så var mitt första förhållande under högstadiet också...
Under högstadiet fastnade jag även på communitien kamrat.com. Det var där jag träffade mitt första seriösa förhållande med en stockholmerska vid namn Robyn, jämngammal och väldigt söt tjej. Ett långt förhållande, drygt 2 år tror jag, lite mer kanske. "Bra musiksmak ^^". Första orden som blev skrivna mellan henne och mig och dem kom från henne. Träffas varannan helg, spendera lov tillsammans, försumma vänner, förlora vänner. Kortfattat om hur det gick till. Inte för att låta självgod men vi såg söta ut tillsammans. Vi upplevde första snön tillsammans, vi gjorde en hel del tillsammans. Saker och ting gick bra tills en gång jag gjorde något fruktansvärt. Jag var inne på kamrat.com och frågade runt om camsex och sånt skit. Det var helt ärligt, nu menar jag helt ärligt för att se hur reaktionerna var. Jag hade aldrig gjort något som i närheten haft med otrohet att göra mot henne. She caught me. Hell broke loose och hon förlät mig. Jag fattar fortfarande inte hur hon kunde förlåta mig. Jag har fortfarande inte förlåtit mig själv. Det var då det slog mig att jag inte kunde göra så med henne. Tiden gick och jag fick ändrade känslor och sen så var där "vi är bara vänner" känslor kvar. Så jag gjorde det jag kände var rätt, jag gjorde slut med henne. Den flickan bad mig om att försöka igen, att hon kunde ändra på sig och allt. Nej, ingen ska behöva ändra på sig. Aldrig, man ska vara sig själv. En av sakerna som gjorde att jag gjorde slut var även att jag började spela rugby och hon tyckte verkligen inte om det. Hon mytade mig en gång med en ganska så intim sak för att jag inte skulle träna. Jag valde träningen... Saker och ting var fel och några veckor senare så var det slut. En erfarenhet för livet och en tjej som aldrig mer pratar med mig. Ibland saknar jag att prata med henne, undrar hur hon mår lite då och då. Vilket jag anser vara normalt, efter att ha umgåtts i två och ett halvt år så vill man självklart veta att hon mår bra och lever och bli behandlad väl. Tog slut en bit in på gymnasiets första år så nu hoppar jag en hel del i livet och går rakt på gymnasiet.

Samhälle första året, tillsammans med en sjukt härlig klass. Många nya vänner, vänner jag fortfarande har och umgås med, andra inte. Vi spelade poker på rasterna och jag var verkligen inte den bästa pokerspelaren. Vi spelade om riktiga pengar dessutom och jag förlorade upp emot 1000kr en vecka. Dem var glada, jag var sådär glad. Ärlig som jag är, så hostade jag upp pengarna. Även när jag låg plus på pokern så var jag en hyvens kille och hjälpte dem som låg flera hundra minus att minska på sina "skulder" genom att dra av hundra på mig och sätta det på dem. Så dem fick betala mindre. Martin, Esbjörn, Simon, Simon, Andreas Cathrine, Sabina, Mikael, Mattias och en hel flock med härligt folk. Fick inte dem betyg jag hade önskat mig i första ring. Första fyllan kom också under första ring via rugbyn som jag nu börjat spela. Första matchen för mig var borta match i Enköping, i bussresan på väg hem så fick jag min första ordentliga/riktiga fylla. För er som är intresserade var det även dagen då mitt och Robyns förhållande tog slut helt. Hon var där, fick sina saker hemifrån mig och jag fick mina saker hemifrån henne. Det var via rugbyn som jag fick stort intresse för styrketräningen och konditionsträningen. Det var då jag låg uppe i 14 träningspass i veckan. Då jag var vältränad. Träffade även Elin, ett kort förhållande. No more than pussar i intimitetsnivå. Ett förhållande som aldrig borde blivit av. Kortfattat om det.

Andra ring på gymnasiet ankom och jag hade hamnade nog i den allra bästa klassen man kunnat tänka sig. SPID06. Många roliga stunder, många, många och många roliga stunder. En stor familj. Var även här jag träffade mitt andra förhållande, som slutade i katastrof. Första månaden - underbar, dem andra fem månaderna - ett rent jävla helvete. Smålandstjej, Filippa, två år yngre. Kortfattad fakta om henne. Slutade inte bra, gick inte bra. Jag var ett as, kontrollerande och äcklig. Hon var också ett as, har hon själv sagt nu senare så tro inte jag säger det om henne bara sådär. Förhållandet tog slut, blev ihop igen, tog slut, blev ihop igen, tog slut och så vidare, och så vidare. Mådde som ett as, mådde riktigt dåligt. Det tog slut, jag mådde bättre igen. Kom på andra tankar, och tog tag i livet igen.
För att återkomma till andra ring på gymnasiet så träffade jag en av mina förra bästa vänner Larre där också. Vi umgicks en helvetiskt massa under dessa två åren och lite efteråt tills vi kommer till en historia som jag inte tänker dra nu. Ni som vet, ni vet. Ni som inte vet fråga. Vi gjorde i princip allt tillsammans. Var han någonstans så var jag också där och vice versa. Jag fick en liten förälskelse i en klasskamrat, berättade nog det för henne på fyllan X antal gånger. Whoops...
Betygen gick bättre och familjelivet gick bättre. Just ja, har glömt att berätta om familjen. Drar en kort sammanfattning. Orkar inte skriva mycket mer nu.
Växte upp ute på landet, Fuglie, "ingenstans" som vissa nämner det. Jag älskar det här ute, men jag älskar även att bo inne i stan, vilket jag också gjort i en hel del år (kommer till det snart). Var liten, bortskämd och fick allt jag pekade på. Gammelmormor hatade att jag var bortskämd och jag red på mormors axlar en hel del när jag träffade henne och morfar. Jag var väldigt mycket hemma hos farmor och farfar, betydligt mer än nu och eftersom dem bor vid stranden på öster i Trelleborg så spenderade man jävligt mycket tid vid stranden där varje sommar. Badade och lekte vid stranden, i vattensprinklern och så vidare. Mer under vattnet än över vattnet var det väl för mig har jag för mig.
När jag var fyra fick jag mitt första syskon, Philip. Älskar honom något så oerhört mycket. Kunde egentligen inte fått en bättre bror när jag tänker efter. Jag har gjort så mycket skit mot honom så det är sjukt egentligen. Jag har lurat honom att sätta handen på glaset mot spisen i köket när han var liten. "Det är inte alls varmt, sätt nu handen där!" Hans hand var inlindad i bandage och plastpåse i någon vecka eller månad därefter. Whoops... Sen så bråkade vi en gång och jag sprang efter honom och knuffade ner honom i marken. Han fick nyckelbenet ur led. Whoops... Vi har gjort så jävla mycket hyss så det är sjukt egentligen. Tror inte ens morsan vet hälften om allt vi gjort.
När jag var på väg att bli sex år fick jag min lillasyster, mammas efterlängtade Sara. Om ni inte minns om vad jag skrev i början så trodde mamma att jag skulle bli Sara. 6 år senare fick hon Sara. Världens bästa syster, älskar dig Sara, även fast du nog aldrig kommer läsa detta. Dig har jag gjort så jävla mycket skit mot, jag har skrämt dig, jag har jävlats med dig, du har jävlats med mig, du fick en ny storasyster och jag tog bort henne, fast ni pratar fortfarande, och du frågar mig om saker och sånt en hel del.
När jag var liten, runt 5 år så fick jag min första hund, Sissi. En schäfer, finare hund får man leta efter. Fast hon började döda kattungar så vi fick ge bort henne. Sen dog hon, ett tag senare. Jag var milt sagt förkrossad. Fortfarande osäker på hur hon dog. Pappa försade sig någon gång. Men tänker inte säga något förrrän jag vet säkert.
Vi skaffade en leonberger efter Sissi försvunnit. Regina. Också en fin hund, men också den dummaste man kunde hitta. Hon reagerade inte på "Sitt!" utan hon reagerade på "Ner med röven i marken!". Då satte hon sig. På röven. Vi fick valpar på henne och därifrån fick vi vår Basse, som vi har nu. Sen fick vi valpar igen och där fick vi King (som vi fick avliva för någon månad sen. För aggressiv. Folkilsken. Enda rätta.)
När jag var omkring elva år så skiljde sig mina föräldrar och jag var äldsta barnet så jag tog skulden, som jag även misstänker att min lillebror gjorde. Mamma träffade en del killar, en del jag verkligen gillade, en del jag inte alls gillade. Hon träffade en kille i Göteborg, nog den bästa av dem om jag ska vara ärlig. Riktigt skön son hade han också. Lennart, den sämsta av dem, eller en av dem. En "liten" som inträffade var att han tog stryptag på mig en gång och tryckte ner mig i sängen och skrek mig i ansiktet. Nog en av dem mest hemska upplevelserna jag varit med om i mitt liv. Från den punkten har jag aldrig vågat använda våld mot någon, och tänker aldrig använda våld mot någon. Om båda parter inte vet om att det är skoj eller om det är en rugbymatch i form av tacklingar. Våld är onödigt. Det har mamma uppfostrat mig med ända sen födseln. "Slår någon dig, så vänder man andra kinden till och visar att man är bättre." Det har jag gått efter hela mitt liv. Sen att man önskar att man gett vissa personer en rak höger hör till, men man gör det inte. Det är inte min grej om vi säger så. Jag tror på ord mer än fysiskt agerande. Mamma har flyttat runt en hel del i Trelleborg, detta under tiden jag gick på Vannhög och Skegrie. Vi flyttade till Västergatan 52 och där bodde vi i några år faktiskt.


Nu orkar jag inte mer. Men nu ger jag en kortfattad version av hur en Martin är och hur han tänker.

Jag är till större delen ärlig, om allt. Jag ogillar lögner och svek, så pass mycket att om någon ljuger mig rakt upp i ansiktet eller sviker mig så kan personen i fråga in förvänta sig att jag ska lyssna eller lita på denne igen förrän den visat att jag kan lita på den igen. Jag är snäll, enligt många otroligt snäll och är mig själv. Oavsett situation så försöker jag vara mig själv. Jag tror starkt på att man tjänar betydligt mer på att vara sig själv än att spela någon annan. För spelar man någon annan så får man det jävligt jobbigt i längden. Hålla reda på allt man sagt, allt man gjort. Hellre vara ärlig mot sig själv och alla andra. Här är jag, ta mig som jag är eller låt mig vara. Sen är jag en "speciell" person, det är jag faktiskt. "Endast döda laxar följer strömmen." Ett citat som min kusin använde sig av ett tag. Jag föredrar romantik före action. Jag gillar känslan av att gråta till filmer och musik. Jag älskar levande ljus och filtar. När jag blir kär så blir jag galen. När jag träffar någon som jag känner mig trygg hos så vill jag egentligen bara träffa personen i fråga mer och mer. Jag är ödmjuk, jag är generös och jag är faktiskt en otroligt snäll kille. Jag är inte dömande förrän man gjort något som gör att jag kan bli det. Jag har en tendens att vara otroligt flummig samt så är jag ofta bra på att få andra människor som mår dåligt på bättre humör relativt snabbt. Jag är inte killen som är otrogen förrän jag är osäker på mina egna känslor. För att jag ska bli osäker på mina egna känslor gentemot min partner så krävs det veckor av bråk, misstankar om otrohet från andra sidan och svek. Jag skulle dock aldrig ha sex med någon annan än min flickvän, tjejen jag älskar. Jag är bra på att lyssna, jag säger ingenting som någon sagt till mig i förtroende till någon annan. Man kan komma till mig med allt, vad som helst, det stannar här. Ibland har jag lätt för att bli kär, ibland inte. Ibland ignorerar jag det, ibland vill jag ignorera det men kan inte (då blir jag konstig faktiskt). Jag hatar players. Jag har sex med dem jag är ihop med, som jag älskar. Finns ett undantag, ett fyllemisstag. Skulle aldrig inträffat om jag fått välja nu. Jag tycker hellre om att ha sex med någon där det finns något i form av kärlek. På tal om sex, jag skämtar mycket om sex, för folk reagerar roligt på just det ämnet. Vilket även har gjort att många har fått uppfattningen om mig som pervers. Jag är inte pervers. Jag är romantisk, jag överaskar min partner med levande ljus, presenter, picknik, middagar ute och dylikt lite då och då. Nallar på posten, rosor på posten. You name it. Jag gör vad som helst för mina bästa vänner, flickvän, familj. Jag älskar min familj, släkt och kusiner. Enligt mig så går där en viss "rangordning" i mitt liv. Familj och släkt ligger alltid etta. För dem finns alltid där, oavsett hur du gör så är dem fortfarande hos dig. För många i alla fall, andra har oturen med sig. Sen kommer vännerna, för äkta vänner sviker aldrig, därför bör man aldrig svika sina vänner. Sen kommer tjejerna. Träffar man dock den där speciella tjejen kan hon ligga mellan Familj och vänner, eller gå in i familj om det blir riktigt seriöst. Ni fattar nog, vill inte behöva dra en lång historia om just det här ämnet. Så många olika uppfattningar om det så det är sjukt. Jag vill inte se mig själv som kontrollerande, skulle jag bli det så är det för att jag känner att jag inte kan lita på min partner. Då hon döljer något för mig och jag vet om att hon döljer något för mig. Ärlighet varar längst, var ärlig med mig så är jag ärlig med dig. På det sättet varar vi längre. I ett förhållande tycker jag kommunikation och kompromisser är något utav det viktigaste. Jag föredrar mys framför sex, även om sex är, enligt mig ett tecken på att man älskar varandra och även en rolig, skön, kul grej. Jag tycker det är roligt att skrämma folk samtidigt som jag hatar skräckfilmer. Kan se dem i fint sällskap (för då kan jag titta på det fina sällskapet och inte filmen när det blir läskigt) eller i sällskap med bra kompisar för dem accepterar den fakta att jag inte tycker om det. När det gäller utseende och dylikt, jag är inte utseendefixerad så jag har det där "blont hår, smal midja, stor byst och stor rumpa" idealet. Jag älskar fina ögon och en fin rumpa. Finns det så söker jag efter ansiktet i helhet, har tjejen klarat dem två "testen" så kan hon förvänta sig en hel del komplimanger. Är damen i fråga sen oerhört vacker i helhet, ja... Då kan jag mycket väl vilja lära känna henne bättre. På tal om det, förhållanden är enligt mig inte en garanti för sex. Det är något går in i för att man vill lära känna en person bättre, växa tillsammans med någon och utvecklas tillsammans med någon annan. Sex är en ren... "bonus" som tillkommer när man vill uttrycka sina känslor gentemot varandra. Jag ligger inte runt med varenda tjej jag hittar. Inget jag vill heller för den delen. Jag håller mig till ett fåtal och ett fåtal är ett fåtal "speciellt utvalda". Som ni säkert fattat nu. Fått höra att jag är bra på att kyssas x antal gånger. Får mig alltid på bättre humör.

Nu till dem mindre roliga bitarna så ni inte får för er att jag är felfri, för det är jag verkligen inte.

Jag har haft självmordstankar X antal gånger i mitt liv. Jag har kännt mig meningslös X antal gånger, vilket har bidragit till det första jag skrev här. Jag mår inte bra över min vikt, men accepterar den och försöker göra något åt den. Jag ser mig själv som en dålig kompis för det mesta men blir oerhört glad när jag får höra motsatsen. Varför jag ser mig själv som en dålig kompis är för att jag är inte den som är bra på att höra av mig till folk. Jag suger på det, vill jag verkligen träffa någon så brukar jag fråga och fråga och fråga tills jag får träffat personen i fråga. Då känner jag mig efterhängsen och kan helt plötsligt sluta höra av mig. Just på grund av att jag inte vill vara efterhängsen och jobbig. Jag tänker för mycket, på tok för mycket. "Tänk om..." När jag har hälsat på någon på staden och sen dem inte hälsat tillbaka så kan jag gå och tänka "Tänk om någon sagt något", "Tänk om jag gjort något så den personen tagit illa upp utan att jag vetat om det". Där går miljoner tankar i den stilen i mitt huvud dagligen om allt. Jag filosofierar väldigt mycket, på tok för mycket där med. Jag har teorier och åsikter om princip allt. Har ofta svårt att få fram dem när det kommer på tal men låt mig skriva så som jag gör här så kan jag få fram en förbannat massa. Jag blir lätt orolig. Jag gråter lätt. Jag kan höja rösten när jag blir rädd. Jag kan stamma. Jag skäms över många saker när det gäller min kropp.

Jag är just nu trött och tänker sova. Klockan är runt halv fem på morgonen och jag är svintrött. Förlåt för det långa inlägget, men jag känner bara att jag vill vara ärlig med er. Detta är jag, detta är så som jag ser mig själv. Några invändningar? Dela med er av dem då...


"Be yourself. Above all, let who you are, what you are, what you believe, shine through every sentence you write, every piece you finish."